skryttan

Så kan det gå..och aj så ont det gör.
Du tycks alltid hitta en väg tillbaka till mig, jag vet inte hur du lyckas och varje gång önskar jag att jag var stark,men varje gång är det samma sak..jag låter mig påverkas av dig. Dig som jag bara vill glömma!
Jag andas sådär tungt och obehagligt, jag tror inte jag andas, det känns som om mitt hjärta har stannat och aldrig mer kommer att slå. Jag vet, det är bara tillfälligt, men det känns.

Jag funderar och funderar, hade jag en del och ett ansvar i det här? eller var allt kankse till och med mitt fel? Är detta okej? Jag vet inte vart jag står. Jag vill bara att DU ska försvinna, men det är inte så enkelt.

Jag önskar du var här nu och kunde säga att jag har fel, bara hålla mig i dina armar. jag behöver dig. Men det skulle jag aldrig våga säga, för det skrämmer mig. Förlåt.