skryttan

Nej det  är ingen ironi i min rubrik!
En halvtimme innan jag var på plats idag på jobbet hade hon somnat in. Till en början förstod jag inte att det var idag det hade skett, eftersom jag inte jobbat på flera dagar( jag jobbar på ett äldreboende).

Nog hade hon blivit sämre det var jag ju medveten om men så dålig visste jag inte. Det hade iaf varit smärtfritt vilket glädjer mig, hon hade andats tungt och bara gett med sig, somnat in. Jag möttes av en rödgråten dotter och hennes make, det gjorde ont att se deras sorg. Själv var nog chocken för stor och ännu större blev den när jag faktiskt mer eller mindre inser att det ligger ett lik i rummet intill. Inte längre en levande individ utan ett kallt, tyst och blekt lik.
Jag fick gå in men jag vågade inte. 

allt eftersom kom chefen och jag och två till fick gå in och se till henne, de gjorde rent henne en sista gång och när hon låg där under lakanet och filten tyckte jag mig se hur hennes bröstkorg fortfarande lugnt och stilla åkte upp och ner. Jag kände mig ledsen . Senare under kvällen passade jag på att smita in på egen hand,ville liksoom säga adjö. Liket som låg där framför mig så lugnt och stilsamt hade varit en vän, en mycket omtyckt vän. Jag satt där i tystnad ljuset som lös och det var som om jag väntade på att hon skulle öppna ögonen och titta på mig, klappa händer så där som hon alltid gjorde, men tystnaden låg kvar. Ett sista farväk tog jag innan hemgång, känns knasigt, men det var ändå som hon fortfarande var närvarande och jag var tvungen att säga hur underbar hon var. Jag kunde inte rikiigt slita mig, drog henne ens sista gång över håret och vände på klacken och gick.

Vila i frid A.M.